Lugnet före stormen

Idag var vi och besökte judo-arenan: Worker's Gymnasium.
Det var en grym upplevelse... Efter att ha visualiserat tävlingen i min hjärna i flera år, så var jag spänd på att se hur arenan såg ut i verkligheten, och efter att med stigande intresse gått genom ingång, toaletter, uppvärmningsområde och runtliggande korridorer så var det dags att entra arenan.

När jag kom in så spred sig långsamt ett väldigt fokuserat och starkt lugn. Jag gick genom hallen, och känslan var att själva golvet där nere med de två mattområdena var väldigt litet. Man fick nästan en mysig känsla. De runda läktarna runtom rymmer förvisso 13.000 åskådare, så att det bildar en rejält stor gryta, men på något sätt kändes det inte alls så enormt och "skräckinjagande" som jag förberett mig för. Nervositeten som jag trodde skulle komma som ett brev på posten uteblev i princip helt. Jag gick runt, gick upp på mattan, och kände den starka känslan och det stora lugnet. Jag var ensam uppe på hela mattområdet, och gick långsamt runt på mattan, satte mig ner, gick vidare, kände in mattytan och omgivningen. Liksom meditativt. Äntligen är jag är, jag är beredd, nu ska jag kämpa - var tankar som jag hade i huvudet.

Den fantastiskt sköna känslan som jag fick på mattan idag har jag bara varit i närheten av vid ett tidigare tillfälle - på uppvärmningen nere på tävlingsmattan, någon timme innan VM drog igång i Brasilien för ett år, en månad och 2 dagar sedan. Och den ska jag ta med mig på måndag när jag kliver up där på riktigt.